Tivedens trollkyrka

Mitt i Tivedens nationalpark så ligger Trollkyrka som är en bergknalle.

År 1940 så hittade folklivsforskaren B. Gösta Carlshult ett ”urgammalt folkligt kväde” som beskrev som som ägde rum fordom vid berget. Den här dikten som hittades kan tolkas som att berget har används som en blotplats, en offerplats, av de kvarlevande hedningarna i Tiveden. Det står även att den som upptäckte blotet tystades, antingen i ett hål i skogen, eller genom att bli insvuren i sällskapet. Dessa riter skulle ansetts som häxkonst, och straffet för det var döden.

Den som har skrivit dikten verkar vara väldigt insatt i hur ett hedniskt blot skulle utföras, och även ha haft tillgång till isländska texter. Dikten nämner även sådant som inte finns med i medeltida texter, till exempel att man tände med nio slags ved och att prelatus åkallade andarna efter att blodet stänkts och man ätit av offret. Det finns inga bevarade källor som beskriver ett sånt förförande och därför kan det inte användas för att bevisa autenticitet.

Här är dikten:

Kärken smyger på slingrande stig

helst osedd till Trollebergen.

Mässa skall hållas i dagarna tre,

det varde början på helgen.

Kolten är sid, så den nåder vid marken,

håsorna äro i topparna vassa,

hättan dras ned, så hålen för ögonen passa.

Alla är lika förutom på längda,

prelatus han räknar på mängda.

Lösen den gives i lågmälder ton,

prelatus han bjuder tre stötar i horn.

Elden den “köllas” av nio slags ved,

det är gammal sed.

Offer till andarna skänkes,

med blodet sig allom bestänkes.

Det bästa till andar föräras,

det som blir över skall av männerna täras.

Uti midnattens timma

då sjärnor beglimma,

prelatus han tystnaden bjuder

och männerna alla det lyder.

De falla till markone ner,

prelatus han bistert mot rymderna ser.

Och svärjan och formlar i dälderna skallar

prelatus han kallar på andar.

Allom de fick på sitt spörje ett svar,

ingen av androm fick då höra varom det var.